Jag har alltid känt en stark dragningskraft till vandring i berg. Och ju mer avlägsna bergskedjorna var från Sverige, desto bättre.
”Jag har redan sett alla höjder som finns att uppleva i Europa”, tänkte jag och sökte mig istället till Appalacherna i USA, Klippiga bergen i Kanada, Atlasbergen i Marocko, Himalaya i Nepal och de spektakulära Sydalperna på Nya Zeeland. De europeiska Alperna hade jag redan utforskat – där fanns väl inget nytt att upptäcka?

Men när jag, med både fyra busshjul och två fötter, tog mig till och genom Dolomiterna insåg jag hur fel jag hade. Så fel!

Mitt namn är Emil, och jag arbetar i skrivande stund som copywriter hos Rolfs Flyg & Buss. När jag i fjol bestämde mig för att resa med oss till de italienska Dolomiterna på en vandringsresa, förväntade jag mig vackra berg och några trevliga vandringsleder – men inte mycket mer än så. Dock märkte jag redan på bussen, på väg genom Europa mot Italien, att jag misstagit mig.

Förutom ett väldigt trevligt ressällskap av likasinnade resenärer – vissa som hade drömt om Dolomiterna i veckor, andra i flera år – förgylldes resan av vår engagerade reseledare. Med sin smittande energi och breda kunskap bjöd hon generöst på berättelser om historiska slagfält i Danmark, okända och ökända platser i Tyskland från världskrigen och Kalla kriget, samt spännande kuriosa om Österrikes förbundsländer. Och såklart, Dolomiterna – de berg som skulle visa sig vara så mycket mer än jag föreställt mig.

Italiens bästa sida hittas i norr?

Redan innan vi nådde norra Italien – efter en övernattning vid Berlin – och kom fram till byn Kiens där vi skulle bo de kommande nätterna, kände jag att min kunskap om Dolomiterna hade ökat med sisådär 18 000 %, tack vare vår reseledares fängslande berättelser.

Och förväntningarna på att utforska denna otroligt vackra region steg ännu mer när ett par av mina medresenärer visade bilder från sina tidigare resor hit. Deras genuina foton överträffade de flesta bilder jag med en hand tidigare slösurfat fram på Google i ”naturskönhet”.

När vi gav oss ut på vår första vandring i Dolomiterna kände jag mig redan som hemma. Hemma på en plats jag inte kunde förstå hur jag hade missat när jag gjort research på bergskedjor man bara måste vandra i. Här fanns ju allt en sann vandringsentusiast kunde önska sig!

Vackra bergslandskap, härliga vandringsleder i varierande terräng och svårighetsgrad, samt fantastiska naturfenomen – alltid med Dolomiternas berömda silhuetter i bakgrunden. Dessutom bjöd bergsrestaurangerna på utsökta luncher, medan vårt boende i Kiens, River Hotel Post, serverade oss en stor frukostbuffé och genuina middagar á la Sydtyrolen var dag.

Efter en dag ute på vandringslederna fanns det mer att upptäcka runtom vårt hem (ja, redan efter en dag här kändes Kiens som mitt italienska hem). Vi kunde besöka den närliggande lilla staden Bruneck eller följa en gömd skogsstig till ett familjeägt sågverk, där ett kostnadsfritt fotbad i cembratallsflisor gav trötta – och i mitt fall stinkande! – fötter ny energi och doft. Tog vi ytterligare några steg genom skogen, öppnade sig en inhägnad sjö där vi kunde ta ett välförtjänt dopp i det kristallklara vattnet i sällskap av eftermiddagssolens strålar.

Bredvid sjön låg även en liten butik som sålde lokalproducerade oljor, teer och juicer – omsorgsfullt tillverkade av regionens örter, blommor och träd.

Vyer över Italiens och Österrikes höjdpunkter

En av resans första vandringar tog oss till bergsmassivet Speikboden. Vi började med att ta en gondollift upp till bergens mittpunkt, där vi klev av för att sedan fortsätta resan med ytterligare en lift – denna gång nästan hela vägen upp till toppen.

Om liftturen bjöd på vackra vykortsvyer, var det ingenting mot den skönhet som mötte oss uppe på bergskammen. Här kunde vi blicka ut över de österrikiska Alperna i norr och de italienska Dolomiterna i söder. I väst och öst möttes våra blickar av allt från små lantliga alpbyar, lummiga skogsdungar, blomstrande alpängar och betande boskap.

Under vår slingrande vandring upp mot Speikbodens topp möttes vi av solens strålar som lyste med sin närvaro mellan molnen med jämna mellanrum.

Murmeldjur försvann lika snabbt som de dök upp ur sina hålor, medan sällskapliga kor korsade vår väg. På marken letade vi efter sällsynta alpblommor som den vita Edelweissen, rosa Alprosen och den gula Slåttergubben (Arnica). Det kändes som att vandra genom en levande tavla, där de snöklädda bergstopparna i horisonten ramade in vår väg uppåt.

Väl uppe vid Speikbodens högsta höjd väntade flera high fives med medresenärerna och ännu mer otroliga panoramavyer över det färgglada landskapet, medan klickljuden från vara kameror fyllde luften tillsammans med vindens sus och fåglarnas kvitter.

Svalkande dopp i Dolomiternas juvel

Varför denna harmoniska och vackert belägna sjö mitt i Dolomiterna kallas ”Dolomiternas juvel” blev direkt uppenbart efter att vi klivit av vår buss och en kort skogspromenad senare kom fram till sjön. Både jag och mina medresenärer stod som fastklistrade för ett ögonblick när vi kastade vår första blick över den kristallklara alpsjön.
”Detta är som taget ur en sagovärld”, hörde jag någon säga bredvid mig. Jag nickade instinktivt – kanske som svar, kanske till mina egna tankar. För just den meningen snurrade även i mitt huvud när jag såg hur det glittrande vattnet sakta sköljde upp små vågor över den lilla sandbanken jag och mina vandringskompisar stod på.

Kantad av gyllene stränder, täta klungor av gran och tall och en vägg av söndervittrade alptoppar längre bak, var det här utan tvekan en av de vackraste platser jag någonsin sett. Och definitivt den mest spektakulära sjö jag snart skulle bada i!

Vår reseledare berättade senare under vår vandring runt sjön att Pragser Wildsee aldrig blir varmare än 16 grader. Kalla ord, men ändå inget som hindrade oss svenskar från ett bad. Efter att nästan ha tagit oss ett helt varv runt sjön kastade vi oss i det kyliga vattnet. Solen stod idag högt på himlen, och endast några få moln täckte dess strålar från att nå våra svettiga ansikten, vilket gjorde det kalla doppet desto mer uppfriskande.

De italienska, österrikiska och franska turisterna som stod på stranden såg på oss med förundran.
”Crazy Swedes”, muttrade de med ett leende medan de själva nöjde sig med att på sin höjd doppa fötterna i det klara alpvattnet. Vi Rolfare däremot, simmade långt ut i den turkosskimrande sjön – en färg mer lik en karibisk lagun än en alpsjö i Europas inland.

Efter vandring, bad och en lunch på en närliggande restaurang, där jag åt den bästa knödel och polenta jag hittills smakat, återvände vi till bussen. Vi var en munter skara som färdades tillbaka mot Kiens, redo för kvällens gemensamma trerättersmiddag på River Hotel Post. På vägen hem betraktade jag en kritvit samling dolomitstenar som jag plockat från sjöns botten och nu höll i min hand. Samtliga stenar stoltserar idag som inredning i mitt köksfönster hemma i Göteborg.

Mot världens vackraste trädgårdar?

Flera dagar av härliga vandringar i Dolomiterna senare var det skönt att vakna upp till en dag fri att utforska Sydtyrolen och Italien på egen hand. Men många i mitt resesällskap hade dagen till ära bokat en plats på resans enda tillvalsutflyk. En färgglad utflykt som skulle ta dem till de berömda Trauttmansdorffs trädgårdar i utkanten av Merano, tillsammans med vår reseledare.

Eftersom både jag och min flickvän varit för sena med att boka varsin plats till dessa unika trädgårdar – som bland annat utsågs till världens vackraste 2013 – fick vårt äventyr idag därför förbli hemma i Kiens eller det närliggande Bruneck. Trodde vi!

En oväntad återkomst till Merano

För flera år sedan cyklade jag och en vän från Zürich i Schweiz till Venedig i Italien. På vår väg till den historiska hamnstaden vid Adriatiska havet passerade vi bland annat bergsstaden Merano. Tyvärr hann vi då bara skrapa på ytan av allt staden hade att erbjuda, men jag lovade mig själv att en dag återvända för att utforska den ordentligt. Att det skulle ske under en ledig dag på en vandringsresa med Rolfs Flyg & Buss till Dolomiterna, hade jag däremot aldrig kunnat ana. Men så blev det!

Medan majoriteten av våra medresenärer njöt av Trauttmansdorffs botaniska trädgårdar, med exotiska träd och färgstarka växter från världens alla hörn, begav jag och min flickvän oss ut på upptäcktsfärd i vackra Merano. Vi promenerade längs porlande forsar, besökte historiska kyrkor och utforskade vin- och äppelodlingar i den soldränkta dalen. Dessutom hann vi med ett stopp på en vingård strax norr om staden, där vi fick prova några av Sydtyrolens bästa viner.

På eftermiddagen återvände vi till vår buss i Meranos utkant för att möta våra medresenärer, som snart skulle vara klara med sin rundtur bland Trauttmansdorffs trädgårdar. Både jag och min flickvän var mycket nöjda med vår dag. Men några som såg ut att vara ännu mer nöjda var våra reskamrater!
När vi hörde deras entusiastiska berättelser om alla svåruttalade växter, blommor och träd de fått se och lära sig mer om, insåg jag att deras upplevelse kanske var ännu mer imponerande än vår.

”Nåväl”, viskade jag till flickvännen. ”Då har vi ännu en anledning att återvända till Merano. Nästa gång för att uppleva Trauttmansdorffs trädgårdar!”

Dolomiternas tre stenhårda flaggskepp

Har jag sparat den bästa vandringen till sist? Ja och nej.
Nej, för att avgöra vilken av resans alla vandringar i Dolomiterna som var den bästa är nästintill omöjligt. Var och en bjöd på sin egen unika upplevelse.

Ja, för att samma känsla som sköljde genom mig första gången jag blickade ut över Grand Canyon i USA, nu for genom kroppen igen – fast ännu starkare – när jag stod framför Drei Zinnen (Tre Cime di Lavaredo på italienska). Tre mäktiga bergstoppar som rest sig ur alplandskapet och som liknade något ur en annan värld.

Jag är sällan den som tar många bilder när jag reser. Tvärtom. Under en flera månader lång resa, när jag vandrade genom Kanada och längs den kanadensiska västkusten upp till Alaska, tog jag sammanlagt 19 bilder – varav fem var olika vinklar på mitt pass. Och under en annan vandringsresa, där jag på egen hand korsade en del av Saharaöknen, tog jag blygsamma sju foton…

Men här, vid Drei Zinnen, tillhörde jag plötsligt den del av vår Rolfs Flyg & Buss-grupp som knäppte flest bilder. Det säger nog allt om hur otroligt jag upplevde detta område.

Innan vi nådde fram till Drei Zinnen, började dagen att vi köpte med oss matsäck från ett lokalt bageri i Kiens. Att sedan få slå sig ner på en liten bergsknalle, omgiven av gröna alpängar, ensliga buskage, betande kor och milsvida vyer över bäckar, skogar och snötäckta bergstoppar, var en upplevelse som gick rakt in i mitt numera grönvitröda hjärta.
Medan vi åt berättade vår reseledare fascinerande historier om dessa gråvita kalkstensberg. Så unika i sin formation att de knappast liknar något annat i Europa.
Så vackra.
Så sagolika.
Så oförglömliga.

Vandringen idag nådde sin högsta punkt på, såvitt jag minns, 2 400 meters höjd. En riktigt höjdpunkt att avsluta vår vandringsresa i de italienska Dolomiterna med, innan vi begav oss hemåt.

På vår resa med buss mot Italien – och till fots väl i Italien – gjorde vi flera intressanta fika- och fotostopp för att verkligen ta in den idylliska atmosfären som omgav oss ju längre söderut i Europa vi kom. Och för att alla vandringssugna resenärer skulle få ut det bästa av sin upplevelse, erbjöds varje vandringsdag två alternativ att välja mellan att gå: en lättare eller en mer utmanande led.
Dessa kunde vandras antingen tillsammans med vår reseledare eller våra kunniga lokalguider i Sydtyrolen, vilket jag tyckte var ett stort plus. I vår Rolfs-grupp fanns resenärer mellan 28 och 84 år, vilket visar att vandring i Dolomiterna är en upplevelse som passar alla. Oavsett erfarenhetsnivå och ålder.

Hit kommer jag definitivt att resa tillbaka för att fortsätta utforska norra Italien till fots, på cykel eller genom ett bussfönster. Men först väntar en vandringsresa till Cinque Terre med oss längs den liguriska kusten!

Om jag är taggad på att vandra i Cinque Terre? Mycket.
Om jag tror att den resan kan toppa Dolomiterna? Nja.
Men jag har haft fel förut, som ni märkte redan i första stycket av detta blogginlägg…

Vill du uppleva samma magi som jag gjorde under min vandringsresa – och kanske att våra vägar korsas – rekommenderar jag att kika in vårt breda vandringsutbud här: Vandringsresor